Var går gränsen för vår styrka?

En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskap hon hade för att bygga sitt allra finaste sandslott. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!

Flickan grävde och grävde med sin leksaks spade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.

Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur h0n än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg.

Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och av ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört.

Då kom flickans morfar gående. Han blev först orolig över tårarna.

"Vad är det som har hänt?" frågade han och tog upp dotterdottern i famnen.

"Jag kan inte flytta den stora stenen som ligger i vägen för vallgraven", snyftade hon.

Morfar satte ner flickan på stranden ingen och satte sig på huk.

"Men varför använder du inte hela din styrka?" frågade han vänligt.

"Det gjorde jag!" svarade flickan.

Nu grät hon ännu häftigare. Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt?

"Nej, min vän, det gjorde du inte", svarade han. "Du bad inte mig om hjälp."

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.

ur boken "Det är aldrig kört"

Ja, visst känner man igen sig, jag är väldigt dålig på att be om hjälp. Ibland glömmer jag även att be GUD om hjälp, när jag vet att det hjälper. Man sliter ofta med saker och ting själv. Det gör ont. svårt att lösas, men om man vågar be om hjälp av andra eller av Gud så kan mycket lösas.
Vi är starka tillsammans med andra, vi behöver varandra.

När du hjälper en annan uppför berget,
bestiger du det samtidigt själv.

VÅGA HJÄLPA OCH TA HAND OM VARANDRA

Ha en underbar helg många goa kramar