Nu är det gjort... Backe upp och backe ner, bakhalt och ont i fötterna... Första milen var mycket backig och mycket bakhalt, snöigt och -6°. Slet som en oxe uppför men gled nedför... Efter en mil så hade jag så ont i fötterna så jag trodde att jag skulle gå åt. Höll på att bryta några gånger men efter 1 1/2 mil så tänkte jag att nu är det bara halva loppet kvar och det kan jag klara. Fick hjälp med att valla av en snäll medelålders grabb på skoter. Det höll ett tag och sen var det dax igen att staka, glida bak lika mycket som framåt... hm nästan i alla fall. Men jag lärde mig hur jag skulle åka för att ha minst ont men det tog lite längre tid men det gjorde så att attackerna inte kom så tätt och gjorde inte lika ont. När det sen var en mil kvar kunde jag ju inte ge upp jag var ju snart i mål. De sista 5 km hade jag ju klarat i spåret hemma så det kan jag nog klara nu med det är bara att köra vidare solen sken nästan bakom diset. De sista 2 km så visste jag att det var bara att bita ihop och kämpa. Har aldrig haft så ont i fötterna någonsin fick staka så mycket det bara gick. Kom i alla fall i mål även om det var en och en halv timme senare än jag tänkt mig men jag klarade det JIPPI. Tiden blev en besvikelse 4:22:18...
Sen var det ju inte klart än... Jag skulle hitta D och E i vimlet. Trodde jag, det var inte så många kvar när jag kom i mål så vi hittade varandra ganska fort se bild... Men jag fick gå en bit för att hoppa på en buss som skulle ta oss en bit för att hämta överdragskläderna och den yttligare en bit för att komma till duscharna (som om jag inte hade ont redan, så var det inte bätter nu) där jag sen fick kliva på för att åka buss tillbaka till mål där jag skulle träffa D och E där de stod som frusna is skulpturer stackarna bara för att var med mig och mina tokiga påhitt. Sen skulle D och E hemta bilen så skulle vi mötas vid mässtältet. Det blev inte riktigt så det hade hänt en olycka där så jag ringde och vi skulle mötas på en parkering. efter ett tag ringer D och förklarar att han inte hittar så vi säger att vi ska mötas på mässtältet i alla fall. och helt plötsligt dog min.... telefon. Ingen kontakt så det var bara att lita på att Gud var med och att vi skulle hitta varanda och så blev det i blåst och kyla vid tältet. Så vi kom inte iväg förren 19 tiden så vi var hemma vid 12 ÄNTELIGEN då hade jag ont i hela kroppen... ja vilken pers...
När jag vaknade i dag hade jag ingen träningsverk varken i armar eller ben men.... ont i fötterna.
Här är jag...
Grattis vad duktig du är!!!! Nu kan du vara nöjd.
SvaraRaderaNett